Dagbok från Teneriffa - att sitta i karantän
Den här texten skrev jag på svenska under de dagar vi satt i karantän på Teneriffa. De publicerades på finska i Ilta Sanomat. Jag tänker att de en dag efter denna covid-19 - coronavirus tid kan vara intressant att läsa. Ett alldeles speciellt reseminne för oss.
Family Strandvik - sista kvällen på stan, lyckligt ovetande om 10 dagar extra "semester"
Vi fick tack och lov ha en fin semestervecka inklusive en mycket hård sandstorm som inte var så trevlig förstås. Vi åkte med resebolaget TUI från Helsingfors, tisdag till tisdag 18.2 - 25.2 2020. Samma dag som vi skulle åka hem, fick vi inte lämna hotellet. Vi och flera hundra sattes i karantän och ett enormt media uppbåd tog vid. De första dagarna var ganska kaotiska och jag skrev inte dagbok genast. 10 dagar var vi kvar där. Den 7.3 kom vi hem till Åland. Det känns som om vi var i centrum för coronavirusets ankomst till Europa och västvärlden.
Stort polis- och medieuppbåd
Dagbok 1 - kontrastfylld karantän
Tisdag 25 februari borde vi ha suttit på flyget hem till Finland. Så blev det inte, med stort pådrag satte spansk myndighet stop för det. Nu är vi inne på fjärde dagen av en mycket märklig isolering, fast i en alldeles ny typ av ”lyxfälla”. Ena sida dramatiskt reglerad, bevakad och stängd och andra sidan en vanlig solsemester med pool, sol och tid tillsammans.
Jag träffade den svenska kvinnan som är här med sin 4 år gamla son: ”jag gillar inte Teneriffa, för den här!” Han menade munskyddet vi måste bära inne i hotellet.
Allas vår lycka här är att vi inne i rummet och på det stora poolområdet slipper bära munskyddet. Då känns allt okej och uthärdligt - lyxen. Efter en dag öppnades restaurangen, de är frikostiga med mat och dryck.
Vi börjar sakta bygga upp en annorlunda vardag, idag kom lite skoluppgifter som lärarna i Kyrkby högstadieskola ordnat och som receptionen skrev ut på papper.
Bekymret med vår situation tornar upp sig, ska vi hållas friska? Hur går det med våra jobb och inkomst? Får vi ersättning på något sätt? Barnen kommer efter i skolan, hur ska det gå?
En tysk man småpratade med paret bredvid honom och tyckte nog att vi har det bra, 24 grader varmt, övervakade som Trump! I Frankfurt hade han hört om snökaos på flygplatsen! Många försöker hålla humöret uppe.
Vi längtar hem, till vår hund Max och rågbröd och hemvete skulle smaka gott.
Dagbok 2
Lördagmorgon, jag har sovit gott, och gläds åt att öppna gardinen och dörren ut, känna morgonsol och sommarvärme från balkongen. I Esbo rapporterar svärfar -14 grader på natten.
Skulle jag vara hemma hade det varit underbart med en långpromenad med Max. Bestämmer mig för morgonpromenad och lite gympa ute på gården istället. Det tar 5 min och 27 sekunder att gå raskt hela gårdsplanen runt. En bänk blir perfekt för lite armövningar. Några till promenerar och joggar runt, som interner på ett ovanligt lyxigt fängelse.
Efter promenaden får jag en härlig hundbild och lite filmklipp skickad på vår Max, han har det toppen med sin hundkompis Enja, så tacksam att min föräldrar tar hand om honom och väninnan Annika i Mariehamn. Vi har fått mycket kärlek och fina hälsningar från många hemifrån. Många erbjuder hjälp på olika sätt. Det känns härligt, många reser och kan relatera till hur det kunde vara för dem själva. Nu har karantänen drabbat oss.
Vi har nu väntat 3 dagar på medicin vi behöver. De lovar att de jobbar på det, jag skall komma tillbaka och fråga igen. Första dagen var kön mycket lång för att lämna in sina önskemål och namn på mediciner. Många är äldre här och de verkar behöva mest mediciner. Sjukvårdsteamet utanför är stort och de jobbar på febrilt, hundratals ska få rätt preparat.
I receptionen hämtade vi idag mera utskrifter på skolmaterial till barnen. De har vi sorterat och gjort upp litet schema för kommande vecka. Lite matte blev räknat, men vi tar ordentligt tag i skolarbetet på måndag - leker skolvardag, då blir tiden bättre strukturerad?
Vi blev påminda om allvaret i vår situation, en polishelikopter cirklade runt poolområdet idag. Jag pratade med en journalist på New York Times och han bekräftade för mig hur svårt det var att få fram fakta från myndigheterna och han undrade om vi alla var testade? Vi är åtminstone testade med febertermometer, kan inte de testa på annat sätt? Igen av oss hade svaret. Tänk om vi var negativa i ett test och kunde få åka hem?
Kö till medicin - många pensionärer...
Dagbok 3
Vad är det för skillnad på engelsmän och finländare här? Alla brittiska medborgare har fått utföra ett test (näs- svalgprov). Det har inte vi fått göra. De går nu och hoppas på att om alla är negativa i testet, så ordnar de ett gemensamt flyg hem till England. Lyxigt för dem, om det är sant?
Idag ute på gården pratade jag med en brittisk man, som berättade om allt detta och testet. Mer frågor väcks, därför ringde Thomas finska utrikesdepartementet, de visste inte men lovade kontakta finska konsulatet på Las Palmas. I receptionen intygade direktören för hotellet att ingen släpps ut före 9 mars.
Ryktena florerar friskt här. Vi har lite fakta på bordet. I huvudentrén har man lagt fram böcker och tidningar man får låna och ett gulligt meddelande. I går kväll bjöd hotellet på lite underhållning, en dam som sjöng och minidisko för barnen. Hotellets maskot Daisy hade till och med munskydd på sig. Kontrasterna är stora här, bara en stund före sånguppträdandet började fick en kvinna panikattack och högljutt sprang hon ut - hon hade fått nog. Stackars de som inte har modet uppe.
Vi började dagen med promenad runt gården. Jag har pratat med jobbet och försökt skriva på en offert via min tfn. Barnen har duktigt gjort undan lite skolarbete. Vi läser böcker och spelar kortspel. Mycket simning blev det och jag testade på ett vatten-gym pass, härligt pensionärsgäng! Kanske blir det en rolig omgång biljard igen ikväll. Tacksam för att medicinen kommit.
"BrEXIT" - många britter lämnar hotellet bakvägen
Dagbok 4
Det blev en ”Brexit” från hotellet igår eftermiddag och i dag vid lunchtid.
150 (rätt antal?) engelsmän fick med hjälp av sitt resebolag och sina egna myndigheter lämna hotellet. Alla hade testats negativt i näs- och svalgprov. De framgick idag att de får fortsätta sin karantän hemma i sina egna hem.
Det är klart vi är glad för deras skull, men lite avundsjuk blir man på att deras land satsade på att få ut dem härifrån. Vi förväntar oss inte att finska myndigheter gör samma, men hoppas kan man alltid.
Här inne sker mirakel, såg just en holländsk pojke lära sig simma i poolen. Det gör mig glad. En finländare påminde mig idag att vi har det bra i karantänen här i värmen, hemma där de bor snöade det. Ja, vi har det bra och vi är friska. Varje morgon och kväll testar vi febern på oss alla.
Vi behöver nog alla vara lika coola som finländaren jag pratade med här. Vi är inte pestsmittade! - fick ett anonymt meddelande från en finsk hemlig adress - hen tyckte vi kunde stanna där och inte ta med eländet hem.
Vår semesterresa som slutade här, instängda på ett semesterhotell, hade vi inte planerat. Alla som reser idag tar en risk. Det var vi också medvetna om. Vi hade ingen avsikt att sprida smitta av ett nytt virus. Vi hade tänkt fira en ”sommarvecka” tillsammans med familjen. På grund av våra jobb har vi ingen gemensam sommar i Finland. Nu blev det en lång semester här, på ett konstigt sätt. Den drabbar nu våra jobb och våra barns skola.
Vi försöker skapa en struktur i vardagen, med skola för barnen på förmiddagen, lite motion - barnen testade idag gymmet, tungt med ansiktsmask inomhus! Måltiderna är bra, men blir lite enahanda, vi har nu ätit här i snart två veckor. Vi ”kryddade” måltiden igår kväll med att göra sällskap med en ensam kvinna från Sverige som reser med en fyra åring. Jätte trevligt att få prata om hur hon har det och upplever allt. Vi kom fram till att Ingen av oss är rädda för att bli sjuka. Rädslorna för Viruset finns utanför detta hotell.
Dagbok 5
Idag har det gått två veckor sedan vi kom. En vecka kvar. Tiden är som bekant det enda vi har gemensamt. Lika långsamt och lika snabbt går det, beror på vem betraktaren är.
Hotellet i karantän är som ett litet samhället som rymmer så många olika människor i olika livsskeden. Från 25 olika länder, har jag hört. Jag har inte fakta på det. Här kan man se barnfamiljer med ett eller flera små barn eller som vi med lite äldre barn. Bäbisar som inte kan gå, bäbisar som kryper och trotsiga 2 åringar. En synligt gravid kvinna, unga par, människor i rullstol, några som talar teckenspråk med varandra och många äldre personer - älskar den lilla mannen som ofta ses vanka runt med händerna på ryggen och hejar glatt och finurligt bakom sin mask.
På morgonpromenaden hälsar vi nu lite igenkännande på några. På förmiddagen pratade jag med en barndomsvän hemma, roligt att höra lite från vardagen där. Vi hade skola igen för barnen, gör undan lite uppgifter. Såg just en fransk flicka (8 år?) som gjorde Skoluppgifter och övningar med sin mamma.
Många ser jag att försöker sköter sina jobb via tfn eller IPads. Många pratar med nära och kära, pensionärerna som inte har arbeten att sköta njuter nog allra mest av alla här. De gamla och de som är sjuka uppsöker den upprättade ”vårdcentralen” vid huvudingången, där har det blivit lite bättre ordning med information på dörren.
Igår ordnade jag med lite klädtvätt, sista bykpulvret jag hade med tog slut igår och en större mängd tvätt sände vi till tvättservicen. Min mamma skickade idag ett härligt filmklipp på vår Max, han är ju så fin och längtan stor. Alla positiva meddelande som vi läser gör oss glada.
Vattengympa - personalen försöker underhålla de instängda turisterna på bästa sätt...
Dagbok 6
Igår började ryktena gå om att också vi finländare ska få åka hem tidigare. Vår första plan är att återvända genast efter att karantän tiden (14 dagar) upphör. Tisdag nästa vecka. Idag kontaktade vårt resebolag oss och berättade att de försöker få hem oss tidigare. Detta förutsätts att samma test som britterna gjorde skall göras på oss. Om de är negativa får vi åka. Lycka!
Vi är glada och tacksamma för detta arbete som görs av resebolaget och konsulatet. Kanske engelsmännen beredde väg för detta och gör det möjligt också gör oss att komma tidigare hem. Skall också vi vara i karantän hemma? Eller räcker ett negativt test? Kanske vi får mera information sedan när vi träffar sjukvårdsteamet här.
Vi fick också höra rykten om en ny insjuknad, en brittisk medborgare som tydligen testade positivt i provtagningen innan deras återresa. Här på hotellet får vi inte veta mycket, källan var brittisk media. Hålls andra hotellgäster som bästa inne på sina rum pga detta? Vi såg sjukvårdspersonal röra sig i korridoren med skyddskläder på sig. Ser ju lite makabert ut.
Jag är imponerad av personalen här som med ansiktsmask jobbar på, är glada och trevliga. De är bara de i receptionen som är märkbart stressade. Någon hade satt upp en skylt till den glada personalens ära. Vi är många som är tacksamma.
Vi finländare åker på hem på olika sätt eftersom vi kommit hit på olika sätt, första steget är testet vi väntar på. Ryktena nådde media, så idag blev jag intervjuad i direktsänd lokalradio på eftermiddagen och kunde förklara situationen. Vi har även blivit intervjuade av lokaltidningarna.
Nästan varje dag har jag sett och hört koltrasten sjunga. Jag skickade en bild på den till min pappa som är fågelintresserad. Den ses och sjunger också hemma på Åland. En liten liknelse mellan att vara här på denna ö och vår vackra ö hemma.
Dagbok 7
Alla som planerar åka hem tidigare än måndag, då karantäntiden upphör, måste göra ett näs-svalgtest. Igår kväll vid halv elva på kvällen blev vi kallade till hotellets konferens rum som upprättats som laboratorium. Vi skulle ta passen med oss.
I kön träffade vi några svenskar och hörde danska. De tog in oss två och två i rummet. Sjukvårdspersonalen var helt täckta i skyddskläder, också ögonen. De kontrollerade noggrant våra pass och personnumret. Vi tyckte alla det kändes lite obehagligt att få provstickan långt ner i näsa och svalg. Bra att det gjordes, nu kan vi förhoppningsvis få ett bevis på att vi är friska. Det kan ta 24 timmar att få svaret.
Det är endast personer med provsvar som är negativt och utfärdats av läkare som får resa hem tidigare. I receptionen i dag fick vi också ett flera sidor långt papper av spansk myndighet som skall undertecknas. De ska väl ha papper på att vi varit här och tagit del av karantänen?
Jag kan förstå nu att det inte var så enkelt att låta alla bara bli testade och iväg skickade. Att testa flera hundra människor kräver mycket tid och resurser - det finns bara ett laboratorium här på Teneriffa. De lär nog arbeta för högtryck. Allt ska gå rätt till. Det är som en thriller för flera. Några som bokat sin resa hit själv har redan två gånger bokat om sin resa för att provsvaret inte hunnit fram och flyget har gått.
I poolen idag drog den hurtiga personalen ett vattengympa pass, som om allt är en vanlig semester och på kvällarna bjuder de på sång och musik. Skillnaden från vanligt är munskydd och plasthandskar på artisten.
Idag åker en stor grupp från Belgien hem. De köar som bäst att lämna genom bakporten. Alla tyskar måste vänta till tisdag på sin hemresa. Jag har inte hört om andra länder, hur de gör. Sakta går vi mot slutet och börjar se fram emot hemresan. Men spänning in i det sista. Vad om något prov inte ok? Men ingen av oss har symptom eller feber. Jag tänker att jätte snart är nu denna märkliga tid här slut.
Dagbok 8
Inga testresultat hade kommit ännu på torsdag kväll. Skulle vi hinna få dem? Vi hade fått flygbiljetter för fredag morgon. Jag sov oroligt, vi hade packat alla saker färdigt på kvällen. Det var andra gången vi packade ihop våra grejet - samma dag vi skulle hem för 10 dagar sedan, stängdes hotellet.
Vårt resebolag hade ordnat med alla biljetter hem. Utan ett negativt test, skulle vi inte komma iväg. Väckarklockan ringde 05. Vi gick ner till receptionen. Inget testresultat! ”I’m sorry, you have to stay” meddelade hotellpersonalen. En enorm besvikelse. Vi fick tillbaka nycklarna och jag och barnen släpade upp all packning igen. Då ringer Thomas - de har hittat resultatet! Vi kan åka, alla är friska.
En väldigt stor lättnad. Vi och 4 svenskar körs med resebolagets taxi till en särskild ingång - på sidan om den vanliga flygplatsen. Där väntar vi och får en egen skild incheckning med våra nya biljetter och transport till flygplanen, det till Arlanda och det som skall ta oss till Vanda.
Att landa i Helsingfors känns också för oss som ännu har en resa vidare, som att komma hem! Tack alla som följt dagboken, alla som varit vänliga och peppat oss. Tack alla som hjälpte oss komma hem tidigare och som jobbat för alla oss finländare för det. Att skriva dagbok är ett bra sätt att få tiden att gå. Kanske vi senare läser texten igen och minns en annorlunda semester.
Borta bra med hemma bäst!
Fredag 6.3 kl 5.30 snart lämnar vi hotellet
